Den mest berömda
av alla vampyrer, greve Dracula, såg dagens ljus i en bok 1897. Hans skapades av
irländaren Bram Stoker (1847-1912), som då arbetade som recensent i flera
London-tidningar.

Han var också affärspartner med dåtidens störste skådespelare Henry Irving.
De hade båda samma smak för dramatiska historier, som de satte upp på Londons
Lyceum-teater.

En kväll åt de middag med professor Arminius Vambery från Budapest, som kunde
berätta mycket om Östeuropas historia. Stoker blev särskilt intresserad av den
blodtörstige prins Dracula från Transsylvanien.

Under kvällen åt Stoker en alldeles för stor portion krabba, och fick ont i
magen. Med denna krämpa och funderingarna om Dracula i huvudet gick han så
småningom till sängs. Under natten kom den ena mardrömmen efter den andra. Alla
innehöll de den transsylvanske prinsen, och bilder av blod, fladdermöss och
fasligheter. På morgonen vaknade Stoker, föga utvilad, men fast besluten att
använda sina fantasier i en berättelse.

Den färdiga historien blev en mäktig skräcksaga om ondska, hjältemod och
kärlek.

------------------------------------------------------------------------------------------

Handlingen berättas i dagboksform, och det är olika personer som skriver allt
eftersom. Först får man följa den unge mäklaren Jonathan Harker på sin resa
genom Transsylvanien. Han är på väg till en viss greve Dracula, som är
intresserad av att köpa några hus i London.

Den vanliga diligensen vill inte ta honom ända till slottet, utan släpper av
honom i det kusliga Borgo-passet. Här väntar emellertid grevens egen vagn. Den
vidare färden går sedan i mardrömsfart mellan höga stup och ylande vargar.

Väl framme vid
slottet hälsas han av greven själv. Det är en lång, mager man, klädd i svart
från topp till tå. Hans utmärglade ansikte pryds av en kraftig höknäsa, och
under denna en tjock vit slokmustasch.

Hans handslag är kallt som is, och Harker får en märklig olustkänsla när han
kliver över tröskeln.

Men greven är mycket älskvärd och generös. De bägge männen kommer bra
överens. Under dagarna verkar greven inte vara hemma. På kvällen dyker han upp
igen, och de återupptar affärerna. Vid ett tillfälle råkar Dracula komma in i
Harkers rum just då han skurit sig med sin rakhyvel.

Den gamle mannen blir som förhäxad vid åsynen av blod, och lägger handen på
Harkers nacke. Men då han får se rakspegeln blir han vansinnig och slungar ut
den genom fönstret. Han ursäktar sig, och menar att speglar är "ett vidrigt
påfund av mänsklig fåfänga!". Sedan går han och låser dörren utifrån. Harker
börjar allt mer känna sig som en fånge.

Följande kväll tittar Harker ut genom fönstret i sitt rum, och råkar se
greven i ett fönster ovanför. Långsamt pressar sig den gänglige mannen ut och
krälar nerför väggen som en ödla. Harker undrar vilket sorts monster det är som
håller honom fången. Samma natt stiger en underlig dimma in i hans kammare.

Långsamt
tar molnet form av tre vackra men otroligt bleka kvinnor, som plötsligt kastar
sig över Harker. Just som han känner huggtänder mot sin hals flyger dörren upp
och Dracula störtar in. Han kastar iväg vampyrkvinnorna som trasdockor, och
ryter "Den här mannen är min!". Istället tar han fram ett barn han hämtat. Det
här ska bli vampyrernas måltid denna natt. Harker svimmar av fasa.

Harker hittar sedan Dracula i sin kista under dagen och försöker döda honom.
Men även i slumrande tillstånd har greven makt över sin unge gäst, och
engelsmannen flyr istället slottet. Under tiden ger sig Dracula iväg mot
Storbritannien med en stor last kistor.

Nu skiftar berättelsen till loggboken på det fartyg som vampyren reser med.
Ombord blir folk sjuka och dör av blodbrist. Till slut finns bara kaptenen kvar.
Han surrar sig vid masten och gör sig redo att möta ondskan ombord, vad det än
må vara. Sedan följer några utdrag ur engelska tidningsartiklar. Dessa berättar
om ett öde fartyg som drivit iland vid Whitby på Yorkshirekusten.

En stor svart
hund har setts hoppa iland. Detta är Dracula i varggestalt. Kaptenen hänger död
över skeppets roder.

Nu får läsaren följa resten av handlingen genom den dagbok som skrivs av Mina
Murray, Harkers fästmö. Hennes bästa väninna Lucy uppvaktas av inte mindre än
tre män; läkaren Jack Seward, texas-bon Quincey Morris, och den stenrika
ädlingen Arthur Holmwood.

Efter att ha mött en mystisk man på en kyrkogård börjar Lucy tyna bort. På
det mentalsjukhus där dr Seward arbetar har praktgalningen Renfield börjat
svamla om att hans herre har kommit. Renfield stoppar i sig spindlar och flugor,
som han fångar. Men hans "herre" ska ge honom blod.

Dr Seward hittar ingen lösning på Lucys sjukdom. Han skickar efter professor
Abraham van Helsing, som genast konstaterar att Lucy har fallit offer för ett
vampyrangrepp. De ska ändå försöka rädda henne. Men en stormig natt bryter sig
Dracula in och ger henne dödsbettet.

Van Helsing
förklarar att det inte är över än. Nu måste de söka upp vampyren Lucy i hennes
krypta och avliva henne. Det blir Holmwood som till slut slår pålen genom
hjärtat, och van Helsing som skär av huvudet.

Harker kommer hem och berättar om sitt hemska äventyr. Nu börjar jakten på
Dracula själv. Vampyrexperten van Helsing vet hur han ska spåra sin fiende, och
ett efter ett avslöjas Draculas gömställen och bränns.

Men medan jakten pågår dödar greven den svamlande och skvallrande Renfield,
och besöker sedan Mina. Hon tvingas dricka lite av vampyrens blod, och därigenom
får han en viss makt över henne. Sedan flyr han tillbaka till
Transsylvanien.

Vampyrjägarna följer efter. Men genom Mina kan Dracula känna var sällskapet
befinner sig, och undkommer gång på gång. Till slut drabbar de samman utanför
slottet Dracula.

Vampyren som ännu vilar i sin kista på en vagn, skyddas av en grupp trogna
zigenare. Det blir fäktscener och pistoldueller. Till slut tar sig hjältarna
fram till kistan. Just då går solen ner, och Dracula vaknar. Men hans tid är
ute.

Samtidigt som Quincey Morris stöter sin stora jaktkniv i Draculas hjärta,
skär Jonathan Harker halsen av vampyren. Mina som tittar på kampen genom en
kikare berättar att grevens hårda anletsdrag mjuknar i dödsögonblicket. En
himmelsk frid tycks fylla den döde vampyren. Sedan löses kroppen upp i damm och
förs bort i morgonbrisen.

Dessvärre dör
Quincey Morris av skador han fått i kampen. Jonathan och Mina gifter sig kort
därefter, och allt slutar förhållandevis lyckligt.

Romanen "Dracula" blev ingen omedelbar succé, men sålde allt bättre. Till
slut visste större delen av England vem vampyren Dracula var.

Men Stoker skrev många andra berättelser också. En av dem, "The Lair of the
White Worm", handlar om en kvinnlig vampyr i ormgestalt.

Så småningom dyker van Helsing-kopian Sir Nathaniel de Salis upp och dräper
monstret. Stokers Draculafigur ser mycket ut som porträtten av den historiske
Dracula.

Men han liknar också Stokers vän Henry Irving. Om man tittar på foton av
skådespelaren ser man likheten. När Irving tappade humöret brukade han hålla
folk på armlängds avstånd och bröla åt dem, precis som Dracula gör.

Ingen kunde nog ha anat vilken klassiker "Dracula" skulle bli, inte ens
Stoker själv. Inte heller att figuren skulle dyka upp i andra böcker,
serietidningar, filmer och tv-serier.

Källa: http://www.ungafakta.se/vampyrer/media/bocker/stoker/

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej som ni märkt bloggar jag inte längre här utan jag har fått nya intressen och skaffa två nya bloggar och är väldigt aktiv på twitter, facebook och tumblr. Jag kommer bara att göra inlägg här om det t.ex har hänt något stort inom Vampire Academy el...

förlåt! har tagit en väldigt lång paus från bloggandet, men har verkligen inte kännt nån ork. Kommer  börja blogga igen snart!!! vet att jag sagt de förr! men nu lovar jag!  ...

 på 90-talet

Hon är stenrik, vacker och otroligt talangfull... Men de brittiska männen verkar ha minst sagt tvivelaktiga resonemang när det kommer till kvinnor. Enligt en ny, stor omröstning som utser världens osexigaste kvinnor knep KStew förstaplatsen! Menkin...

Vi blev alla väldigt förvånade när Kristen Stewart dök upp på Oscarsgalans röda matta med kryckor. Folk skrattade lite smått åt det och kallade det "årets accessoar", men vi var riktigt oroade över vad som hänt stjärnan. Själv pratade hon inte om det...