– Det var så weird vid visningen i går, jag såg inte ens filmen jag bara lyssnade efter om någon skulle hosta. Jag bara satt där – ”Gud, låt det gå bra, Gud, åh snälla Gud!”.

Så föga hjälper det självförtroendet att ha varit med i en ”Harry Potter”-film och att efter ha varit tjusig vampyr i fyra Twilightfilmer vara superstjärna och drömkillen för så där tre miljarder tonårsflickor.

Han hade viss anledning att oroa sig. Filmen ”Cosmopolis” är inte lättsmält. Den bygger på en roman av den uppburne amerikanske författaren Don DeLillo från 2003. Pattinson spelar en stenrik och bisarr ung affärsman som i bamse­

limousin färdas genom en storstad – man associerar till New York – i uppror. Bilen är som hans kontor, vid olika stopp hoppar medarbetare in för att sätta honom in i världsläget och affärerna. Det är illa ställt på alla fronter, klasskrig rasar, hans eget imperium är på väg att kollapsa, likaså hans äktenskap. Inget tycks bekomma Pattinsons rollfigur, som trots att det blir allt våldsammare på gatorna är besluten att åka tvärs genom stan för att få håret klippt. Kanadensaren David Cronenberg – ”Scanners” (1981), ”Crash” (1996), Freudfilmen ”A dangerous method” (2011) med mera – regisserar, så tittarna får garanterat ingen hjälp med att förstå denna udda framtidsvision. Filmen utspelar sig nästan helt och hållet i limousinen.

– Det ser väl konstigt ut som manus, fast för mig var den svåraste delen av jobbet att bestämma mig för om jag skulle ta rollen eller inte. Jag undrade om jag verkligen kunde klara det här. I en vecka efter att David frågat mig tänkte jag å en

a sidan att ”jag vet att det är en jättebra story och så är det Cronenberg som regisserar så det är verkligen ett coolt erbjudande” och å andra sidan: ”Du är i bild hela tiden och om du fuckar upp så fuckar du upp hela filmen.”

Pattinson tog sig samman då han insåg att enda skälet till att tacka nej skulle vara att han inte vågade. Det skulle han vara tvungen att erkänna för producenten.

– ”De kommer att tycka att jag är en mes, jag kan inte säga det”, tänkte jag.

Vid ett senare samtal med David Cronenberg kom Pattinsons farhågor på tal: ”Alla skådespelare är alltid rädda för någonting”, konstaterade den vithårige, snart sjuttioårige regissören.

Efter ”Cosmopolis” kan i alla fall ingen anklaga Robert Pattinson för att klema med sin image. Till hans rollfigurs underligheter hör att han varje dag genomgår en grundlig läkarundersökning. Det ingår att doktorn kontrollerar prostatan. Det sker, utdraget, i limousinen, medan Pattinson framåtböjd konverserar sin medarbetare Juliette Binoche.

När Pattinson beskriver samarbetet med Cronenberg får man en bild av hur den förre hoppat som en liten ivrig valp runt fötterna på den senare, som är mer för att ta dagen som den kommer.

– Jag ville hela tiden tala om det komplicerade manuset men han sa: ”Vänta bara tills vi är på plats och sätter i gång, när vi är i limousinen kommer du att förstå hur du ska bära dig åt.”

Om Cronenberg inte lyckades hitta på ett bra sätt att ta den scen som stod på dagens inspelningsschema hoppade han helt enkelt till en annan. Pattinson beundrade hans självsäkerhet, men det var jobbigt:

– Man var tvungen att kunna hela manuset och vara beredd på att ge sig på vilken scen som helst.

Pattinson har rykte om sig att läsa flitigt, men DeLillo har han upptäckt först i samband med detta jobb. På sistone har han till sin egen förvåning – ”it’s weird” – fastnat för lyrik. Han har fallit för amerikanske beatpoeten Lawrence Ferlinghetti, ”fast jag egentligen inte är så förtjust i beatförfattarna”.

Som Cronenberg lovat hjälpte limousinen. En riktig bil användes, styckad så att man kunde ta isär den i ett tjugotal delar. Under tagningarna fanns där enbart en fjärrstyrd kamera, en ljudtekniker, undanstuvad så att han inte syntes, och så Pattinson och den han för tillfället spelade emot.

– Man kunde inte se ut, fönstren var helt svarta. Det var så tyst, som i en inspelningsstudio, luften var helt död. Det är konstigt. Man blir medveten om ljudet av sin egen röst.

Pattinson vande sig och upptäckte till sin förtjusning att det gav honom ett överläge när han spelade mot skådespelare han varit lite rädd för, som Binoche, som nu själva blev lite skakis av den konstiga miljön. Den luxuöst utrustade likkistan till limo hjälpte till i gestaltningen av den svårbegriplige miljardären Eric Packer:

– Det sägs att man måste dela världen med alla andra människor. Han är uppenbarligen fullkomligt övertygad om att han kan leva i sin egen värld, där han tvingar alla andra att kommunicera på hans villkor.

Pattinson tycks å sin sida osäker om det mesta. Vid en tidig Los Angeles-visning av ”Cosmopolis” lyckades han för en gångs skull se en av sina filmer och verkligen se den, eftersom den var så utpräglat ”Davids film”. Annars brukar Pattinson sitta och pinas av åsynen av sig själv – ”Åh, Jesus, jag ser ut som en idiot, vad gör jag med ansiktet?”

Javisst tvivlar han på sig själv, svarar han på en fråga. Det måste man:

– Så fort man börjar tro att man är bra blir man värdelös. Fast det är ett tröttsamt sätt att leva på.

Källa